Kategori: Swedish

Jag är en stor vän av hårddisk-video / PVR, vi ser ganska lite TV direkt här hemma. Många TV-program börjar 20.00, då är vi inte alltid färdiga med nattningen av barnen men med inspelning spelar det ingen roll – programmen börjar när vi vill. Genom att spela in programmen kan vi också spela förbi reklamen.  Att vi i praktiken alltid har något vi vill se inspelat gör att vi sällan slötittar på saker som vi egenligen inte bryr oss om.

Twitter framstår allt mer som ett givande komplement till TV, i de flesta fall för dialog med övriga tittare, i bästa fall även dialog med dem som gör eller deltager i programmet i fråga. Hittills är det inte så många program som plockar upp och anpssar sig till kommentarer, med det kommer säkert snart.

Här uppstår konflikten – med inspelad TV missar man interaktionen. Ikväll missade (eller kanske slapp om man skall tolka kommentarerna) vi t ex Melodifestivalen (#melfest) – och glömde till råga på allt spela in den. Medan jag skriver detta tittar jag på gamla avsnitt av På Spåret (#pasparet). Båda dessa program har en stor skara följare på Twitter och kommenterandet bidrar tydligt till innehållet. Det känns tydligt att man missar något när man tittar på programmen i efterhand.

Är Twitter möjligen tablå-TV:s överlevnadschans? Är det dags att skrota hårddisk-videon?

Dag 11 i blogg #100

 

Fredag kväll och däckad i soffan efter en tuff vecka på jobbet. Det känns som att det nyss var söndag kväll och dags för en ny vecka men nu är arbetsveckan slut- vad hände? Vart tog veckan vägen? Känner du igen känslan?

Trots en väldigt produktiv vecka med mycket utförda uppgifter så känns det inte som att man gjort något alls och att tiden bara flugit från en. Hur kommer det sig egenligen att tiden synbart går snabbare när man har mycket att göra? Har det att göra med hur mycket som återstår?

Nu ser vi fram mot en lång och givande helg – hoppas hinna med både praktiska saker som att städa och fixa här hemma och bara umgås med familjen och ha roligt tillsammans med barnen. På söndag kväll återkommer känslan – vart tog helgen vägen?

Dag 10 i #blogg100

Två gånger idag har jag råkat hamna i situationer där för mig okända medmänniskor segnat ner på gatan.

På väg hem från jobbet åkte jag vägen förbi frisören för en sedan länge behövd klippning. På väg från bilen ser jag plötsligt en ung kvinna som ligger ner på trottoaren. Jag går fram för att se hur hon mår och om jag behöver och kan hjälpa till med något. Efter någon minut blir det tydligt att någon redan ringt ambulans och att någon annan redan pratar med kvinnans mor i telefon. En tredje person som uppenbart har bättre sjukvårdskunskaper än jag sätter sig på knä bredvid kvinnan och försöker hjälpa henne och samtidigt ta reda på vad som hänt. Trygg i förvisningen om att kvinnan blir omhändertagen väljer jag att gå därifrån för att undvika att det blir en folksamling runt henne.

Senare på kvällen, på väg hem efter en whiskyprovning med Gothia Whisky Society slinker jag in på McDonalds i väntan på bussen hem. Plötsligt rasar en man längre fram i kön ner i en hög på golvet efter att minuten före framstått som helt frisk. Även här kom människor runt omkring genast till hans hjälp och efter att ha fått hjälp till en stol och druckit ett glas vatten piggnade mannen till igen.

Båda dessa medmänniskor fick alltså snabb hjälp av förbipasserande, för dem okända, människor. Jag kan inte bli annat än glad i själen av detta – att människor så självklart hjälper medmänniskor i nöd visar att vårt samhälle inte är fullt så känslokallt som ibland hävdas. Jag hoppas att både kvinnan och mannen ikväll mår bra och sänder en tacksamhetens tanke till alla som engagerade sig – nästa gång kan det vara jag eller min anhörig som behöver hjälp.

Dag 8 i #blogg100

Jag tillhör dem som med jämna mellanrum får idéer om nya kul tjänster eller affärsmöjligheter på nätet. Först steget efter att ha kläckt grundidén blir ofta att fundera ut ett bra namn som passar, är lätt att marknadsföra och inte minst där domännamnet är ledigt. Väldigt ofta stupar mina idéer på brist på bra namn eftersom alla i mitt tycke bra namn redan är registrerade som domännamn under alla rimliga toppdomäner. I synnerhet gäller detta korta namn och namn som bygger på ord som finns i en svensk eller engelsk ordlista. Kvar blir nästan bara rena fantasinamn och långa kombinationer av ord – inte alltid det som passar bäst som namn på en ny tjänst.

Det trista är dock att alla dessa domännamn inte är upptagna för att det redan finns tjnster som använder dem utan för att de registrerats av trista domännappare som inte använder namnen till något kul. De har alltså inte registrerats för att i en framtid användas till något utan enbart för att kunna säljas vidare till någon som vill ha dem. Jag har ingen statistik på hur många namn som faktiskt säljs vidare, men jag skulle bli förvånad om de flesta som registrerat stora mängder namn ens går runt. En enstaka försäljning för ett större belopp kompenserar inte flera års avgifter för hundra- eller tusentals namn.

Själv tycker jag man mycket väl kan registrera ett antal namn som man har en tanke på att använda till något bra i framtiden, jag har själv ett antal namn registrerade just med tanke på att utveckla tjänster eller bolag med dem någon gång. Däremot tycker jag det är olyckligt att domännamn blivit en vara som spekuleras så mycket i – köps och säljs för vinst.

Kanske är det dags att införa någon form av krav på användning? Men hur skall man avgöra vad som ”duger” som användning? Och vem? De frågorna visar ganska snabbt att sådan regler faller på sin omöjlighet – att sätta upp en webbsajt med ett par sidor allmänt hållen, icke specifik text går ju på några minuter. Problemet lär bli allt värre med tiden eftersom allt längre kombinationer av tecken bokas upp när de korta redan är tagna.

Finns det någon annan lösning än att höja årsavgifterna så att lönsamheten i att köpa och sälja domännamn, och därmed intresset för att massregistrera, försvinner?

Dag 7 i #blogg100

I många reklamblad samt annonser i tidningar och på webben skrivs priser ut utan att enheten ”kronor” anges i någon form. Tror annonsörerna att vi konsumenter blir mer köpsugna genom att de försöker tona ned priset? Jättestora siffror med priset talar mot det.

Bilden ovan är från Elgigantens senaste annonsblad, den nedan från Byggmax webbsajt.

Vill man kanske spara plats för att få plats med annat innehåll? I båda exemplen finns det plats att lägga in enheten utan problem, så sannolikt är det inte heller där skon klämmer.

Varför vågar man inte skriva ”kronor”?

Dag 6 i #blogg100

Jag twittrade med Nina Björkman häromdagen om hur lätt det är att vara negativ och klaga i sociala medier och att vi borde låta bli. Det fick mig att reflektera lite över om vi använder olika ton och visar olika sidor i olika sociala medier, kanske utan att ens tänka på det.

Tidigare har debatten gällt om vi skryter med våra Facebook-uppdateringar, visar upp en bild av ett perfekt liv som nästan ingen egentligen lever. Vi Facebookar bara när vi är glada, gör roliga saker, äter fantastisk mat och så vidare och visar därmed inte en sann och komplett bild av oss själva.

Twitter å andra sidan känns annorlunda. I mitt flöde förs en samhällskritisk debatt, med allvar och skärpa. Detta blandas upp med trivialiteter, kommentarer om vardagen och annat. Inte sällan tycker jag de negativa kommentarerna får en viss övervikt. Kanske är det det korta formatet som uppmuntrar till klagomål och negativa kommentarer? Eller är det kanske den mer direkta interaktionen (jämfört med Facebooks mer asynkrona dito) som gör det? De flesta av oss har också lättare att klaga än ge beröm, när något fungerar som det skall känns det inte som något som är värt att kommentera. Inte minst är det ju konstant ett himla gnäll om tåg, gärna med omnämnande av @SJ_AB…

Gnällig eller överdrivet positiv – hur är du själv?

Dag 5 i #blogg100

Jag har sedan 1996 jobbat till stor del på eller för stora företags IT-avdelningar. En tanke som slagit mig många gånger och som dök upp igen häromdagen är hur dåligt man utnyttjar människors kompetens när man organiserar sig som en intern leverantör av IT-tjänster.

Handen på hjärtat, hur bra är det att jobba med en leverantör? Du måste specificera allt du vill ha i detalj, allt kostar pengar och leverantörens fokus är sin egen lönsamhet snarare än din. Varför skall vi använda en sådan relation som modell för hur vi samarbetar inom företag?

Samma problem förekommer säkert för andra kategorier – vissa ser ju t ex produktion som en stödfunktion. Det är oklart vad eller vem som avgör vad som räknas som stödfunktioner. Bokföring ses av någon anledning ofta som en del av affären på de flesta ställen, men hur många nya order kommer därifrån? Fler än från IT eller produktion?

Genom att se andra delar av organisationen som leverantörer begränsar man både möjlighet och vilja till innovation och delaktighet. Den enhet som anses vara närmast kunden förväntas kunna specificera vad alla andra skall göra, utan att dra full nytta av de kompetenser som finns inom resten av organisationen.

Med tanke på att varje enhet innehåller en mängd experter inom sitt fackområde känns det minst sagt märkligt att dessa inte skall få vara med och forma verksamheten utan ”bara” leverera. Tänk om vi istället kunde forma team tvärs organisation och kompetenser som blandar alla yrkesroller som behövs för att bäst möte vår gemensamma, externa, kunds behov?! På så sätt nyttjas allas kompetens och många fler kommer nära kunden – det kan bara leda till ökad försäljning och nöjdare kunder!

Kanske kan man hitta ett sätt att formalisera dessa tankar i en processorganisation så att det ”passar in” i storföretagens sätt att arbeta, jag får fundera vidare på hur. Idéer mottages tacksamt i kommentarerna!

Dag 4 i #blogg100

Ekot rapporterade i morse om att att chefsåklagare Tomas Lindstrand på åklagarkammaren för säkerhetsmål med hjälp av Säkerhetspolisen inlett en undersökning om ÖB Sverker Göransons uppmärksammade uttalanden runt årsskiftet om Sveriges bristande försvarsförmåga är brott mot sekretessen och i förlängningen brott mot rikets säkerhet.

Borde vi inte istället fundera över varför ÖB känner sig tvingad att gå till media för att få uppmärksamhet kring Försvarsmaktens bristande förmåga? Våra ansvariga politiker måste rimligen veta, annars har de rent ut sagt inte gjort sitt jobb. Blundar våra politiker och håller allmänheten i okunskap för att slippa ta en diskussion om vad det egentligen skall få kosta att försvara Sverige och vilka avvägningar som måste göras mellan försvarsförmåga och budget? Ingen vågar väl säga att vi är beredda att ge upp en del av landet i händelse av krig för att spara pengar?

Själv är jag tacksam för att ÖB agerar som barnet i H.C. Andersens bok Kejsarens nya kläder – ”Men kejsaren är ju naken!” och vågar säga det som ingen annan vågar.

Dag 3 i #blogg100