Författare: Stefan

Efter installation av bergvärmepump för ett par år sedan minskade vår elförbrukning med ca 40% och vi förbrukar nu ”bara” drygt 14 500 kWh per år. Av omsorg om vår miljö och vår egen ekonomi skulle det givetvis vara bra att kunna sänka förbrukningen ytterligare. Det är dock inte så lätt utan att börja förändra vårt beteende i stort och när man räknar lite på siffrorna i elräkningen blir det uppenbart att man måste spara väldigt mycket för att det skall få någon ekonomisk effekt.

Framförallt är det elnätavgifterna som är svåra att göra så mycket åt. Vi betalar för elnätet:

3900 kr per år i fast avift
15,50 öre/kWh rörlig avgift, dvs ca 2250 kr per år
Totalt alltså ca 6150 kr per år.

Den fasta delen utgör alltså ca 63%. Det gör att en minskad förbrukning bara slår igenom till ca en tredjedel på fakturan. Om vi minskar vår förbrukning med 10% sparar vi alltså bara 225 kr eller 3,7% per år. Gör vi en jätteansträngning och minskar förbrukningen så mycket som 25% blir besparingen bara 563 kr eller 9,1%.

Elnätföretagen kanske inte VILL att vi skall spara? Deras rörliga kostnader per överförd kilowatt-timma på marginalen borde rimligen vara väldigt låg – i princip bara kostnaden för överföringsförluster, alltså den ström som försvinner på vägen på grund av motstånd i ledningar etc.

Gör man motsvarande beräkning på energikostnaden (”elhandelskostnaden”) så blir den fasta delen bara drygt 2,2%, så där märks besparingen mycket bättre.

Oavsett hur mycket eller lite resultat en besparing ger i plånboken så är ju dock varje sparad kilowatt-timma en kilowatt-timma som inte behöver produceras, så miljövinsten får vi iallafall. Tur att vi tycker sånt är viktigt också!

 

Dag 13 i #blogg100

Idag har jag och min kära hustru Katja ägnat stora delar av dagen åt att klippa till, sy och sätta upp ett draperi under äldste sonens (5 år) säng. Resultatet blir en koja/grotta/gruva där han, lillebror och snart säkert även kompisar kan krypa in och gömma sig, låt fantasin flöda eller helt enkelt mysa en stund.

Det var roligt att skapa själv, men ack sån tid det tog för en annan som högt räknat plockar fram symaskinen en gång om året. Nyttan av att kunna sy skall alltså inte undervärderas, men idag är det kunskap vi ganska lätt kan köpa – kläder och hemtextilier köper vi färdiga, sydda av flinka fingrar i ett fjärran låglöneland. Sömnadskunskapen som förut var en förutsättning för att sköta ett hushåll är alltså numera inte alls lika nödvändig.

Trots detta har (sy-)slöjden behållit sin plats i skolan. Jag vill minnas att jag hade två timmar slöjd i veckan i fyra år under grundskolan. Är det kanske dags att föra över en del av alla dessa timmar till undervisning i något som är mer nödvändigt för livet idag? Vad är det vi inte lika lätt kan köpa av någon som gör det bättre? Jag skulle vilja lägga en röst vardera på:

• Kritiskt tänkande – inse att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det, förstå att det finns gott om människor som inget hellre vill än lura av dig dina pengar genom t ex Nigeriabrev och Facebook scams…
• Källkritik – att värdera och ifrågasätta information, var den kommer ifrån och vad avsändaren har för syfte med att sprida den…
• Säker online – integritet, sekretess, privat och personligt – var går gränsen för vad du vill dela med  dig av, allt finns kvar…
• Sköt din dator – gör datorn till ett verktyg i din tjänst, gör backup så att dina dokument och bilder finns kvar så länge du vill, koppla upp dig till internet på säkert sätt…

Dags för en ny läroplan?!

 

Dag 12 i #blogg100

Jag är en stor vän av hårddisk-video / PVR, vi ser ganska lite TV direkt här hemma. Många TV-program börjar 20.00, då är vi inte alltid färdiga med nattningen av barnen men med inspelning spelar det ingen roll – programmen börjar när vi vill. Genom att spela in programmen kan vi också spela förbi reklamen.  Att vi i praktiken alltid har något vi vill se inspelat gör att vi sällan slötittar på saker som vi egenligen inte bryr oss om.

Twitter framstår allt mer som ett givande komplement till TV, i de flesta fall för dialog med övriga tittare, i bästa fall även dialog med dem som gör eller deltager i programmet i fråga. Hittills är det inte så många program som plockar upp och anpssar sig till kommentarer, med det kommer säkert snart.

Här uppstår konflikten – med inspelad TV missar man interaktionen. Ikväll missade (eller kanske slapp om man skall tolka kommentarerna) vi t ex Melodifestivalen (#melfest) – och glömde till råga på allt spela in den. Medan jag skriver detta tittar jag på gamla avsnitt av På Spåret (#pasparet). Båda dessa program har en stor skara följare på Twitter och kommenterandet bidrar tydligt till innehållet. Det känns tydligt att man missar något när man tittar på programmen i efterhand.

Är Twitter möjligen tablå-TV:s överlevnadschans? Är det dags att skrota hårddisk-videon?

Dag 11 i blogg #100

 

Fredag kväll och däckad i soffan efter en tuff vecka på jobbet. Det känns som att det nyss var söndag kväll och dags för en ny vecka men nu är arbetsveckan slut- vad hände? Vart tog veckan vägen? Känner du igen känslan?

Trots en väldigt produktiv vecka med mycket utförda uppgifter så känns det inte som att man gjort något alls och att tiden bara flugit från en. Hur kommer det sig egenligen att tiden synbart går snabbare när man har mycket att göra? Har det att göra med hur mycket som återstår?

Nu ser vi fram mot en lång och givande helg – hoppas hinna med både praktiska saker som att städa och fixa här hemma och bara umgås med familjen och ha roligt tillsammans med barnen. På söndag kväll återkommer känslan – vart tog helgen vägen?

Dag 10 i #blogg100

Två gånger idag har jag råkat hamna i situationer där för mig okända medmänniskor segnat ner på gatan.

På väg hem från jobbet åkte jag vägen förbi frisören för en sedan länge behövd klippning. På väg från bilen ser jag plötsligt en ung kvinna som ligger ner på trottoaren. Jag går fram för att se hur hon mår och om jag behöver och kan hjälpa till med något. Efter någon minut blir det tydligt att någon redan ringt ambulans och att någon annan redan pratar med kvinnans mor i telefon. En tredje person som uppenbart har bättre sjukvårdskunskaper än jag sätter sig på knä bredvid kvinnan och försöker hjälpa henne och samtidigt ta reda på vad som hänt. Trygg i förvisningen om att kvinnan blir omhändertagen väljer jag att gå därifrån för att undvika att det blir en folksamling runt henne.

Senare på kvällen, på väg hem efter en whiskyprovning med Gothia Whisky Society slinker jag in på McDonalds i väntan på bussen hem. Plötsligt rasar en man längre fram i kön ner i en hög på golvet efter att minuten före framstått som helt frisk. Även här kom människor runt omkring genast till hans hjälp och efter att ha fått hjälp till en stol och druckit ett glas vatten piggnade mannen till igen.

Båda dessa medmänniskor fick alltså snabb hjälp av förbipasserande, för dem okända, människor. Jag kan inte bli annat än glad i själen av detta – att människor så självklart hjälper medmänniskor i nöd visar att vårt samhälle inte är fullt så känslokallt som ibland hävdas. Jag hoppas att både kvinnan och mannen ikväll mår bra och sänder en tacksamhetens tanke till alla som engagerade sig – nästa gång kan det vara jag eller min anhörig som behöver hjälp.

Dag 8 i #blogg100

Jag tillhör dem som med jämna mellanrum får idéer om nya kul tjänster eller affärsmöjligheter på nätet. Först steget efter att ha kläckt grundidén blir ofta att fundera ut ett bra namn som passar, är lätt att marknadsföra och inte minst där domännamnet är ledigt. Väldigt ofta stupar mina idéer på brist på bra namn eftersom alla i mitt tycke bra namn redan är registrerade som domännamn under alla rimliga toppdomäner. I synnerhet gäller detta korta namn och namn som bygger på ord som finns i en svensk eller engelsk ordlista. Kvar blir nästan bara rena fantasinamn och långa kombinationer av ord – inte alltid det som passar bäst som namn på en ny tjänst.

Det trista är dock att alla dessa domännamn inte är upptagna för att det redan finns tjnster som använder dem utan för att de registrerats av trista domännappare som inte använder namnen till något kul. De har alltså inte registrerats för att i en framtid användas till något utan enbart för att kunna säljas vidare till någon som vill ha dem. Jag har ingen statistik på hur många namn som faktiskt säljs vidare, men jag skulle bli förvånad om de flesta som registrerat stora mängder namn ens går runt. En enstaka försäljning för ett större belopp kompenserar inte flera års avgifter för hundra- eller tusentals namn.

Själv tycker jag man mycket väl kan registrera ett antal namn som man har en tanke på att använda till något bra i framtiden, jag har själv ett antal namn registrerade just med tanke på att utveckla tjänster eller bolag med dem någon gång. Däremot tycker jag det är olyckligt att domännamn blivit en vara som spekuleras så mycket i – köps och säljs för vinst.

Kanske är det dags att införa någon form av krav på användning? Men hur skall man avgöra vad som ”duger” som användning? Och vem? De frågorna visar ganska snabbt att sådan regler faller på sin omöjlighet – att sätta upp en webbsajt med ett par sidor allmänt hållen, icke specifik text går ju på några minuter. Problemet lär bli allt värre med tiden eftersom allt längre kombinationer av tecken bokas upp när de korta redan är tagna.

Finns det någon annan lösning än att höja årsavgifterna så att lönsamheten i att köpa och sälja domännamn, och därmed intresset för att massregistrera, försvinner?

Dag 7 i #blogg100

I många reklamblad samt annonser i tidningar och på webben skrivs priser ut utan att enheten ”kronor” anges i någon form. Tror annonsörerna att vi konsumenter blir mer köpsugna genom att de försöker tona ned priset? Jättestora siffror med priset talar mot det.

Bilden ovan är från Elgigantens senaste annonsblad, den nedan från Byggmax webbsajt.

Vill man kanske spara plats för att få plats med annat innehåll? I båda exemplen finns det plats att lägga in enheten utan problem, så sannolikt är det inte heller där skon klämmer.

Varför vågar man inte skriva ”kronor”?

Dag 6 i #blogg100

Jag twittrade med Nina Björkman häromdagen om hur lätt det är att vara negativ och klaga i sociala medier och att vi borde låta bli. Det fick mig att reflektera lite över om vi använder olika ton och visar olika sidor i olika sociala medier, kanske utan att ens tänka på det.

Tidigare har debatten gällt om vi skryter med våra Facebook-uppdateringar, visar upp en bild av ett perfekt liv som nästan ingen egentligen lever. Vi Facebookar bara när vi är glada, gör roliga saker, äter fantastisk mat och så vidare och visar därmed inte en sann och komplett bild av oss själva.

Twitter å andra sidan känns annorlunda. I mitt flöde förs en samhällskritisk debatt, med allvar och skärpa. Detta blandas upp med trivialiteter, kommentarer om vardagen och annat. Inte sällan tycker jag de negativa kommentarerna får en viss övervikt. Kanske är det det korta formatet som uppmuntrar till klagomål och negativa kommentarer? Eller är det kanske den mer direkta interaktionen (jämfört med Facebooks mer asynkrona dito) som gör det? De flesta av oss har också lättare att klaga än ge beröm, när något fungerar som det skall känns det inte som något som är värt att kommentera. Inte minst är det ju konstant ett himla gnäll om tåg, gärna med omnämnande av @SJ_AB…

Gnällig eller överdrivet positiv – hur är du själv?

Dag 5 i #blogg100