Jag försöker verkligen…

… gilla och uppskatta kollektivtrafiken men det är svårt!

Ikväll har jag varit på whiskyprovning med Gothia Whisky Society – mer om det en annan dag. Whiskyprovning innebär av naturliga skäl att jaginte inte gärna tar bilen dit. Alltså var det dags för en av mina inte alltför frekventa resor med Västtrafik.

Enligt Västtrafiks webbsida skulle bussen gå från en av hållplatserna inom en kilometer hemifrån klockan 17.48. Lite sen och med andan i halsen på väg till hållplatsen ser jag 17.46 bussen rulla iväg från hållplatsen och när jag väl kommer fram visar det sig att bussen skall gå 17.47 enlig tidtabellen i väntkuren. Visst, jag borde ha haft mer marginal – men hur svårt är det att ha samma och rätt tidtabell överallt? Efter en snabb promenad ca två kilometer till bussterminalen kunde jag hoppa på en buss mot stan tio minuter efter ursprunglig plan.

Bättre lycka på hemvägen kanske? Tyvärr inte…. Jag valde medvetet en buss från stan som har anslutning vid bussterminalen hemmavid till en buss som går nästan ända hem. När väl bussen från stan rullar in på bussterminalen några minuter sen är det enda man ser av bussen som skulle ta mig sista biten hem bakljusen när den avgår strax innan vi kommer fram. Det minst dåliga alternativet var då att sitta kvar på bussen och åka en hållplats åt fel håll och sedan promenera 1,7 km hem i den kalla kvällen

Det är kanske inte så svårt att förstå att jag sällan åker buss när det inte handlar om att jag vill kunna dricka alkohol? Jag skulle verkligen vilja gilla det miljömässigt bättre alternativet med kollektivtrafik, men om att åka buss innebär att jag skall gå halva vägen tar jag bilen…

 

Dag 29 i #blogg100

 

Du vet att du fyllt 40 när…

… det dyker upp reklam för Tena inkontinensskydd på Facebook. Jag fick annonsen ifråga häromdagen och idag kommenterade även Daniel Erkstam annonsen på Facebook. (Tyvärr missade vi båda att ta en skärmdump för att kunna visa den efteråt.) Skönt att åtminstone veta att man inte är ensam i det segment Tena valt ut att rikta sin annons till, uppenbarligen är det fler medelålders män och kvinnor i nätgemenskapen som sett denna eller annan reklam med liknande urval av målgrupp.

Jag har inte själv testat att annonsera på Facebook, men det verkar onekligen som att segmenteringen inte fungerar så bra på en jämförelsevis så liten marknad som Sverige. Bara åldersurval låter väl brett för att sprida relevant reklam. Jag tror att relevant reklam är en fördel för både annonsörer och oss som den visas för, den ger mer pengar tillbaka respektive stör mindre, så att skicka samma annons till för stora grupper riskerar bara att ge negativ uppmärksamhet som resultat.

Och nej,åtminstone än så länge tillhör jag inte målgruppen för annonsen.

 

Dag 28 i #blogg100

Röstanteckningar – en hjälp i vardagen

DropVox

Jag lyssnar mycket på podcasts i bilen och förutom ren underhållning och ny kunskap får jag ofta nya idéer och tankar om ämnen att blogga om när jag lyssnar. Dock är det ju svårt och/eller farligt att skriva ner tankarna och idéerna där och då, och ofta är de borta när jag väl kommer fram och kan skriva ner dem i lugn och ro.

Min lösning är röstanteckningar. Jag har en app i min telefon som låter mig tala in en anteckning. Anteckningen blir en ljudfil som via filsynkningstjänsten DropBox automatiskt laddas upp på min dators hårddisk. Där kan jag sedan lyssna på den och transkribera texten, antingen in i min att-göra-lista, en anteckning i Evernote eller direkt in i WordPress för bloggen.

Jag använder även röstmemo när jag är ute och går eller av andra skäl inte kan anteckna på vanligt sätt. Man kan dock få lite konstiga blickar om man sitter och pratar för sig själv på bussen har jag märkt – men där går det ju att anteckna vanligt istället.

Appen jag använder heter DropVox och kostar 15 kr – väl värd varenda öre! Att filerna kommer till en utpekad mapp i min DropBox gör att de inte blandas upp med allt annat. Jag har tidigare haft appar (till och med för Windows Mobile i en grå forntid…) som epostat filen med inspelningen till mig, men det är rätt skönt att slippa få ljudfilerna i epostens inkorg. Jag försöker göra en ”weekly review” av mina projekt och ärenden och i samband med det transkriberar jag också de filer som blivit liggande sedan förra veckan.

Uppslaget till det här inlägget kom jag förresten på på väg till jobbet idag och talade in som en röstantecknig. Alltså en röstanteckning om röstanteckningar! 🙂

 

Dag 27 i #blogg100

Hur annorlunda armbandsur vill vi ha?

My new watch by Tim.Deering, on Flickr

Så gott som varje vecka kommer nya rykten om att Apple sägs jobba med att ta fram en ny produkt, nämligen ett smart armbandsur. Apple kommenterar som vanligt aldrig kommande produkter, så hur mycket det ligger i ryktena är svårt att veta. DN skrev idag att det skall finnas runt 100 anställda hos Apple som som jobbar med ett ”smart armbandsur”.

I kommentarerna på mitt Facebook-inlägg om gårdagens bloggpost diskuterades Apples planer och armbandsurets framtid i allmänhet. Åsikterna var blandade, själv tillhör jag dem som gärna bär klocka och tror att den har en framtid. Förutom att vara ett lätt sätt att hålla koll på tiden är ju klockor ett av de få ”smyckena” för oss män. En utveckling med nya smarta funktioner är kanske den största utvecklingen sedan klockorna med inbyggda miniräknare som var populära ett tag på 80-talet. Frågan är kanske hur stor förändring av klockorna vi vill ha, är vi t ex beredda på större klockor för att få plats med en stor display och att batteriet måste laddas titt som tätt istället för bara bytas en gång om året?

Själv stöttade jag ett Kickstarter-projekt som heter Pebble för snart ett år sedan och inom den närmaste månaden borde med lite tur den färdiga produkten dyka upp i brevlådan. Pebble är just ett smart armbandsur som man dessutom kan programmera själv. Den ansluter till iPhones och Android-telefoner via bluetooth. Det skall bli spännande att se både hur den känns på armen och vad man kan göra med den – användarsamhället lär kläcka mängder av nya idéer vad man kan använda en display på handleden till.

Om Apple i sin vanliga ordning hittar på något kul designmässigt så kan de säkert utveckla produktområdet en del. Dessutom är de ju duktiga på att få ut produkter på marknaden, så om det kommer en ”iWatch” lär den säkert snart sitta ”på var mans arm” och vi förstår snart inte hur vi kunde klara oss utan den…

 

Dag 26 i #blogg100

 

”Ny” teknik redan passé

Vår blu-ray-spelare här hemma bråkar, att få den att spela upp en film tarvar en hel del tålamod och att alla enheter i hembion slås på i exakt rätt följd. Uppenbarligen lyckas den inte koppla upp HDMI-förbindelsen via receivern till TVn – tack för det krypteringsglada mediaindustri… Med tanke på att vi var ganska tidigt ute med att köpa blu-ray så har den några år på nacken, lösningen blir alltså att byta ut den – ju förr dess bättre.

Den modell jag tittar på kom redan 2011 men är ändå den nyaste från Onkyo i det billigare/vanliga segmentet. Man har uppenbarligen helt enkelt slutat utveckla spelarna. Blu-ray känns fortfarande som det ”nya” formatet om man studerar annonser men jag misstänker att det säljs fler DVD-skivor ändå. Movielines katalog innehåller till exempel tre gånger fler titlar på DVD än på blu-ray.

Jag ser det som ett tecken på att skivor snart gjort sitt som media för att lagra och distribuera film. Under det senaste halvåret har ett antal nya tjänster (t ex Netflix, HBO, ViaPlay och Telia Play+) lanserats som erbjuder möjlighet att till rimlig kostnad se film strömmad över internet. Det lär bara vara en tidsfråga innan försäljningen av både fysiska filmer och spelare för dem minskar betydligt och det ”nya” blu-ray-formatet gjort sitt.

Det är kul att se att ett teknikskifte går så fort, strömmande film har uppenbarligen redan börjat slå i konsumentledet. Under skiftet kommer några tidigare produkttyper försvinna eller gå upp i andra, precis som så många gånger förut. Uppenbarligen går skiftena allt fortare och slår allt bredare.

Daniel Erkstam bloggade på liknande tema häromdagen, Mobiltelefonen blev så mycket mer än en mobil telefon

 

Dag 25 i #blogg100

Dags att börja koda lite igen?

Jag tillhör generationen som lärde mig programmera som barn – inte i skolan utan hemma på en ViC 64 som så många andra de åren. När vi i sjunde klass lärde oss grunderna i symbolisk matematik med variabler i skolan gick det snabbt upp ett ljus för mig – det var alltså det här jag hade hållt på med i ungefär två år men inte haft ord för eller kunnat placera i ett sammanhang. Dagens barn har ett annat angreppssätt till datorn, det handlar mer om att använda den för att kommunicera än att förstå hur den fungerar ”under skalet” och själv programmera den. Jag tycker utvecklingen har varit bra, alla behöver inte kunna programmera men alla behöver kommunicera med andra människor. Personligen kan jag dock ibland sakna pionjärtidens nyfikenhet och lekfulla ansats – det gjordes saker med VIC 64 som inte ens tillverkaren Commodore hade kunnat förutse att det skulle gå att göra.

Fortsätt läsa ”Dags att börja koda lite igen?”

Förmån att blogga – lite meta på 23:e dagen

Idag är tjugotredje dagen i bloggutmaningen #blogg100. Jag har på dessa 23 dagar bloggat mer än vad jag gjort totalt innan dess och dessutom skrivit mer löptext på svenska än vad jag gjort på bra länge. Det är fortfarande en utmaning att få till dagens inlägg, men det ger också mycket tillbaka.

Det är sen kväll, jag är trött och har ”grus i ögonen”. Motivationen tryter och hade det inte varit för de gångna 22 dagarna och motviljan mot att bryta sviten hade det aldrig blivit något inlägg ikväll. För ovanlighets skull hade jag dock TVÅ uppslag till vad jag skulle skriva om idag. Ämnet är annars oftast det svåraste för mig att komma på, texten kommer mer av sig själv. Jag samlar numera aktivt på tankar och funderingar som kan bli uppslag till inlägg, men det är inte lätt alla dagar att hitta något som känns intressant både att skriva om och förhoppningsvis även att läsa om.

Jag reflekterade lite idag över vad det ger mig att lägga tid på att blogga varje dag. Det mest uppenbara är givetvis träning i att skriva på svenska. Normalt skriver jag nästan bara i jobbet och då i princip uteslutande på engelska. Dessutom skriver jag där bara i syfte att driva projekt och arbetsuppgifter framåt, texten är underordnad innehållet. På bloggen finns det större möjlighet att öva och testa båda retorik och skrivteknik. Jag har fortfarande en bit kvar till kvaliteten jag höll på gymnasiet när vi skrev uppsatser, referat med mera för Roger Andersson på Samskolan….

En inte lika uppenbar vinst med att skriva för bloggen är att jag tvingas ge mig tid att tänka klart eller fullfölja vissa tankegångar. I en stressad vardag är det lätt att låta bli att gå på djupet, men nu måste jag ju gräva lite djupare i vad jag vet, tänker, tycker och känner om olika ämnen. Ofta stänger jag av TVn för att istället fokusera på det ämne jag skriver om. På något sätt känns det den egna analysen mer som att läsa en väl genomarbetad analys i t ex tidningen Fokus istället för att få ett snabbt referat i TV4:s ”lättnyheter”. De djupare tankegångarna känns som en verklig förmån och en för mig oväntad vinst av att blogga.

Dag 23 i #blogg100

Datorberoende

Imorse blev det tydligt för mig och ett stort antal kollegor hur beroende vi är av våra datorer för att kunna jobba. Någon på huvudkontoret bestämde sig för att med omedelbar verkan stänga av åtkomsten till alla datorkonton där lösenordet inte bytts inom de senaste två månaderna, helt uppenbart utan att förstå konsekvenserna eller omfattningen. Vi var MÅNGA som stod i telefonkö till helpdesk för att få hjälp att återaktivera kontona och sätta nya lösenord…

Under några timmar kunde jag inte ta emot nya mail, inte chatta med kollegor och inte delta i Live Meeting konferenser. Eftersom jag jobbar med ett team människor spridda över hela jordklotet blev det snabbt rätt störande. Skype-chatten blev den snabba lösningen på det mest akuta kommunikationsbehovet – den fungerar ju helt oberoende av företagets infrastruktur.

Ilandsproblem, javisst! Men också ett tydligt tecken på hur beroende jag är av att dator och telefon fungerar för att jag skall kunna göra mitt jobb och på hur lätt den infrastukturen kan slås ut.

 

Dag 22 i #blogg100

Imorse skakade världen

Tidigt imorse kunde seismologer runt om i världen rapportera om ett till synes konstgjort jordskalv i Nordkorea, alltså av allt att döma en kärnvapensprängning. Några timmar senare kom bekräftelsen från Pyongyang att Nordkorea gjort sin tredje provsprängning.

Under min uppväxt på sjuttio- och åttiotalet var kärnvapenhotet konkret och något som jag under uppväxten liksom många andra unga ibland var rädda för. Då var hotet i huvudsak begränsat till supermakterna USA och Sovjetunionen. De båda länderna visade varandra att den andre aldrig skulle kunna överleva en attack – det fick namnet terrorbalans.

Jag hörde musik någonstans
den kom från en frusen orkester
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster

Idag har terrorbalansen mellan öst och väst förlorat sin roll även om båda sidor fortfarande har kvar förmågan att utplåna allt liv på planeten många gånger om. Däremot har nya hot seglat upp. Flera mindre stabila länder har visat att de redan har kärnvapen eller har förmåga att skaffa dem. Dessutom finns en marknad för stulna äldre kärnvapen eller delar av dessa från främst öst som åtminstone i teorin kan göra det möjligt för terrorgrupper att skaffa sig tillgång till vapen som skulle kunna förstöra en storstad någonstans i världen. Trots detta tror jag inte att dagens unga reflekterar lika mycket över kärnvapenhotet som vi gjorde. Hotet är inte lika tydligt som förr och det finns många andra hot som känns mer påtagliga, inte minst miljöfrågorna.

Vad är det då Nordkorea försöker visa världen med sina provsprängningar? Att man har det industriella kunnandet att skapa vapnet? Det är väl isåfall inte mycket att skryta med – Sverige utvecklade också kärnvapen redan på sextiotalet men lade ner projektet innan det kom så långt som till ett färdigt vapen. Eller är det ett hot mot grannen i söder – Sydkorea – och därmed indirekt symbolen för den kapitalistiska världen USA?

Vad skulle hända om Nordkorea sköt ett kärnvapen mot Seoul? Sydkorea har inte egna kärnvapen men är nära allierade med USA. Skulle USA kunna hålla sig utanför om Sydkorea angreps? Finns risken för en vedergällningsattack och vad skulle isåfall det få för konsekvenser för stabiliteten i området i stort? De flesta konflikter som pågår i Asien är ju lokala och med möjligt undantag för konflikten mellan Indien och Pakistan torde inte kärnvapen finnas med i hotbilden där. Kan ett potentiellt kärnvapenkrig mellan Nord- och Sydkorea riskera att tända nya konflikter mellan andra länder i Asien som i sin tur leder fram till djup recession i världsekonomin och i förlänging kanske till ett nytt världskrig?

Postivt nog reagerar även Kina negativt på dagens provsprängning och jag tror det är en mycket positiv signal för världsfreden. Kina markerar tydligt att Nordkorea i det här fallet inte har deras stöd utan för stå ensamma mot världssamfundet i fråga om detta. Det borde också betyda att Kina inte skulle stödja eller acceptera en attack från Nordkorea mot Sydkorea. Vad reaktionerna skulle bli på en amerikansk motattack så nära Kina kan man dock aldrig veta.

I en intervju i DN idag säger John Rydqvist vid Totalförsvarets forskningsinstitut att det finns tre sannolika skäl för provsprängningen: att säkra fortsatt bistånd, att visa upp ett avskräckningsvapen som man anser behövs på grund av att det konventionella försvaret är omodernt och att den nya ledningen i Nordkorea vill konsolidera sin maktposition. Kärnvapen skall ha blivit ett fattigmansvapen och Johan Rydqvist tror inte att den sprängda laddingen är en del av ett fungerande vapensystem utan ”bara” en enkel sprängladdning.

Låt oss hoppas både att Rydvist har rätt och att regimen i Nordkorea nöjer sig med dagens avskräckningsuppvisning.

 

Dag 21 i #blogg100

Varför inte konkurrera med en alternativ affärsmodell?

Jag har under ett antal år varit IT-ansvarig i Göteborgs scoutdistrikt, en sammanslutning av ca 40 scoutkårer i Göteborgsområdet. Vi har ett litet kansli med en anställd, ett par datorer och en gammal server i en skrubb. Jag är på väg att lämna över ansvaret till yngre förmågor, och som del av överlämningen är tanken att byta ut vår gamla server mot någon form av molnbaserad tjänst för fillagring som ger bättre åtkomst, stabilare drift och inte minst är billigare än att köpa ny hårdvara.

Det finns till synes många olika tjänster att välja bland, t ex Office 365 och Google Docs för att nämna de två största. När man inventerar marknaden inser man dock snabbt att alla tjänsterna använder samma affärsmodell – ett fast pris per användare och månad. För oss som har mellan 50 och 100 ideella användare där de flesta inte loggar in mer än en eller ett par gånger i månaden blir en sådan modell orimligt dyr.

Själva tjänsten fillagring är ganska svårt att differentiera mot kund, det finns inte så mycket att variera eller att lägga till som unikt försäljningsargument (USP). Med andra ord är det bara paketeringen av tjänsten som gör någon större skillnad. Hur kommer det då sig att samtliga leverantörer licensierar sin tjänst likadant och i praktiken bara konkurrerar med priset? Om någon leverantör istället erbjöd ett annat sätt att ta betalt skulle de ju plötsligt öppna upp för en helt ny kategori kunder. Ta till exempel betalt per lagringsvolym, antal samtidiga användare, mängd upp och nedladdad data eller liknande. Jag är nog inte ensam om att kunna tänka mig att köpa på andra villkor!

Hur ser det ut i din bransch? Tar alla betalt på samma sätt? Varför inte konkurrera med en alternativ affärsmodell?

 

Dag 20 i #blogg10