Stefan Waborg

Igår flög jag Göteborg – Stockholm och kunde inte låta bli att fundera över hur piloten presenterar sig och besättningen. Han presenterade sig själv och sin manlige styrman med för och efternamn, medan den kvinnliga personalen i kabinen bara presenterades i samlad grupp med förnamn.

Är det ett gammaldags stereotypt tänkande kring vem som står högst i rang ombord eller ännu värre synen på män och kvinnor som skiljer sig? I mina ögon kör piloterna en upphottad buss, medan personalen i kabinen står för hela kundupplevelsen. Det är de senare som är viktigast för oss passagerare och de borde åtnjuta minst samma rang och respekt som sina kollegor längst fram.

Dags för flyget att ta sina värderingar in i 2000-talet?!

Dag 33 i #blogg100

I samband med millenieskiftet sände Sveriges Radio, troligen eko-redaktionen, två program där man blickade tillbaka på 1900-talet i allmänhet och 1990-talet i synnerhet. Man försökte sig på att sammanfatta 1900-talet i ett enda ord och valet föll på ordet ”fortare”. När man sedan sammanfattade 1990-talet blev valet ”jättefort”.

Jag började jobba 1996 och minns att jag känder igen mig väl i ordet ”jättefort” när jag hörde programmet i december 1999. Jag tror inte att någon skulle säga att tempot i arbetslivet och i samhället i stort har sjunkit sedan programmen sändes, tvärtom tror jag flertalet liksom jag uppfattar att tempot nu ökat väsentligt ytterligare.

Hur sammanfattar vi då den senaste tiden? Vad kommer efter ”jättefort”? Rakt-in-i-väggen-fort?

Jag misstänker att vi om tio år kommer att se tillbaka på idag och tänka att det vi idag kallar för fort inte är i närheten av det tempo vi då har. Eller har vi då kanske insett våra begränsningar och börjat lugna ner oss lite? Hoppas kan man ju, men jag betvivlar att vi kan vända utvecklingen.

Jag har varit i kontakt med Sveriges Radio för att försöka få tag i en kopia på programmet, men jag minns tyvärr för lite detaljer i övrigt om programmen för att de skall kunna hitta dem. Programmen gjorde ett stort avtryck hos mig, jag minns dem ju nu 13 år senare, så det hade varit roligt att få höra dem igen.

Dag 30 i #blogg100

… det dyker upp reklam för Tena inkontinensskydd på Facebook. Jag fick annonsen ifråga häromdagen och idag kommenterade även Daniel Erkstam annonsen på Facebook. (Tyvärr missade vi båda att ta en skärmdump för att kunna visa den efteråt.) Skönt att åtminstone veta att man inte är ensam i det segment Tena valt ut att rikta sin annons till, uppenbarligen är det fler medelålders män och kvinnor i nätgemenskapen som sett denna eller annan reklam med liknande urval av målgrupp.

Jag har inte själv testat att annonsera på Facebook, men det verkar onekligen som att segmenteringen inte fungerar så bra på en jämförelsevis så liten marknad som Sverige. Bara åldersurval låter väl brett för att sprida relevant reklam. Jag tror att relevant reklam är en fördel för både annonsörer och oss som den visas för, den ger mer pengar tillbaka respektive stör mindre, så att skicka samma annons till för stora grupper riskerar bara att ge negativ uppmärksamhet som resultat.

Och nej,åtminstone än så länge tillhör jag inte målgruppen för annonsen.

Dag 28 i #blogg100

Jag lyssnar mycket på podcasts i bilen och förutom ren underhållning och ny kunskap får jag ofta nya idéer och tankar om ämnen att blogga om när jag lyssnar. Dock är det ju svårt och/eller farligt att skriva ner tankarna och idéerna där och då, och ofta är de borta när jag väl kommer fram och kan skriva ner dem i lugn och ro.

Min lösning är röstanteckningar. Jag har en app i min telefon som låter mig tala in en anteckning. Anteckningen blir en ljudfil som via filsynkningstjänsten DropBox automatiskt laddas upp på min dators hårddisk. Där kan jag sedan lyssna på den och transkribera texten, antingen in i min att-göra-lista, en anteckning i Evernote eller direkt in i WordPress för bloggen.

Jag använder även röstmemo när jag är ute och går eller av andra skäl inte kan anteckna på vanligt sätt. Man kan dock få lite konstiga blickar om man sitter och pratar för sig själv på bussen har jag märkt – men där går det ju att anteckna vanligt istället.

Appen jag använder heter DropVox och kostar 15 kr – väl värd varenda öre! Att filerna kommer till en utpekad mapp i min DropBox gör att de inte blandas upp med allt annat. Jag har tidigare haft appar (till och med för Windows Mobile i en grå forntid…) som epostat filen med inspelningen till mig, men det är rätt skönt att slippa få ljudfilerna i epostens inkorg. Jag försöker göra en ”weekly review” av mina projekt och ärenden och i samband med det transkriberar jag också de filer som blivit liggande sedan förra veckan.

Uppslaget till det här inlägget kom jag förresten på på väg till jobbet idag och talade in som en röstantecknig. Alltså en röstanteckning om röstanteckningar! 🙂

Dag 27 i #blogg100

Så gott som varje vecka kommer nya rykten om att Apple sägs jobba med att ta fram en ny produkt, nämligen ett smart armbandsur. Apple kommenterar som vanligt aldrig kommande produkter, så hur mycket det ligger i ryktena är svårt att veta. DN skrev idag att det skall finnas runt 100 anställda hos Apple som som jobbar med ett ”smart armbandsur”.

I kommentarerna på mitt Facebook-inlägg om gårdagens bloggpost diskuterades Apples planer och armbandsurets framtid i allmänhet. Åsikterna var blandade, själv tillhör jag dem som gärna bär klocka och tror att den har en framtid. Förutom att vara ett lätt sätt att hålla koll på tiden är ju klockor ett av de få ”smyckena” för oss män. En utveckling med nya smarta funktioner är kanske den största utvecklingen sedan klockorna med inbyggda miniräknare som var populära ett tag på 80-talet. Frågan är kanske hur stor förändring av klockorna vi vill ha, är vi t ex beredda på större klockor för att få plats med en stor display och att batteriet måste laddas titt som tätt istället för bara bytas en gång om året?

Själv stöttade jag ett Kickstarter-projekt som heter Pebble för snart ett år sedan och inom den närmaste månaden borde med lite tur den färdiga produkten dyka upp i brevlådan. Pebble är just ett smart armbandsur som man dessutom kan programmera själv. Den ansluter till iPhones och Android-telefoner via bluetooth. Det skall bli spännande att se både hur den känns på armen och vad man kan göra med den – användarsamhället lär kläcka mängder av nya idéer vad man kan använda en display på handleden till.

Om Apple i sin vanliga ordning hittar på något kul designmässigt så kan de säkert utveckla produktområdet en del. Dessutom är de ju duktiga på att få ut produkter på marknaden, så om det kommer en ”iWatch” lär den säkert snart sitta ”på var mans arm” och vi förstår snart inte hur vi kunde klara oss utan den…

Dag 26 i #blogg100

Vår blu-ray-spelare här hemma bråkar, att få den att spela upp en film tarvar en hel del tålamod och att alla enheter i hembion slås på i exakt rätt följd. Uppenbarligen lyckas den inte koppla upp HDMI-förbindelsen via receivern till TVn – tack för det krypteringsglada mediaindustri… Med tanke på att vi var ganska tidigt ute med att köpa blu-ray så har den några år på nacken, lösningen blir alltså att byta ut den – ju förr dess bättre.

Den modell jag tittar på kom redan 2011 men är ändå den nyaste från Onkyo i det billigare/vanliga segmentet. Man har uppenbarligen helt enkelt slutat utveckla spelarna. Blu-ray känns fortfarande som det ”nya” formatet om man studerar annonser men jag misstänker att det säljs fler DVD-skivor ändå. Movielines katalog innehåller till exempel tre gånger fler titlar på DVD än på blu-ray.

Jag ser det som ett tecken på att skivor snart gjort sitt som media för att lagra och distribuera film. Under det senaste halvåret har ett antal nya tjänster (t ex Netflix, HBO, ViaPlay och Telia Play+) lanserats som erbjuder möjlighet att till rimlig kostnad se film strömmad över internet. Det lär bara vara en tidsfråga innan försäljningen av både fysiska filmer och spelare för dem minskar betydligt och det ”nya” blu-ray-formatet gjort sitt.

Det är kul att se att ett teknikskifte går så fort, strömmande film har uppenbarligen redan börjat slå i konsumentledet. Under skiftet kommer några tidigare produkttyper försvinna eller gå upp i andra, precis som så många gånger förut. Uppenbarligen går skiftena allt fortare och slår allt bredare.

Daniel Erkstam bloggade på liknande tema häromdagen, Mobiltelefonen blev så mycket mer än en mobil telefon

Dag 25 i #blogg100

Jag tillhör generationen som lärde mig programmera som barn – inte i skolan utan hemma på en ViC 64 som så många andra de åren. När vi i sjunde klass lärde oss grunderna i symbolisk matematik med variabler i skolan gick det snabbt upp ett ljus för mig – det var alltså det här jag hade hållt på med i ungefär två år men inte haft ord för eller kunnat placera i ett sammanhang. Dagens barn har ett annat angreppssätt till datorn, det handlar mer om att använda den för att kommunicera än att förstå hur den fungerar ”under skalet” och själv programmera den. Jag tycker utvecklingen har varit bra, alla behöver inte kunna programmera men alla behöver kommunicera med andra människor. Personligen kan jag dock ibland sakna pionjärtidens nyfikenhet och lekfulla ansats – det gjordes saker med VIC 64 som inte ens tillverkaren Commodore hade kunnat förutse att det skulle gå att göra.

Fortsätt läsa ”Dags att börja koda lite igen?”